Rådjurssommar 

Sommaren 1986 fick pappa meddelande att någon hade hittat en påkörd rå-get, med ett litet och relativt nyfött kid vid sidan. Han for till olycksplatsen och hittade kidet, och tog med det hem till morbror Olles ladugård.
Jag ringde till Skansen för att få råd om vad vi skulle göra av den lilla, och satte igång med att försöka få det att äta lammnäring, vilken den också gjorde efter ett tag.
Dagen efter var pappa tillbaka för att se om han inte skulle hitta ett andra kid, vilket han också gjorde. Den lilla var då ganska svag, men vi fick faktiskt i henne lite mat i små portioner, och efter ett par dagar var hon lika pigg som den första.
Min lillebror Stefan och jag hade som uppgift att mata dem, vilket första tiden innebar var fjärde timme. Stefan var redan då envis som ingen annan, och han kämpade tappert med sena kvällar och tidiga morgnar.
Som tur var, blev de aldrig präglade på oss, utan såg sig hela tiden som rådjur. När vi kom med nappflaskorna kom de farande i full fart, men så snart det var slut i flaskorna, stack de direkt därifrån och lät sig inte klappas. Pappa gjorde ordning i Olles gamla hönshus åt dem, och hägnade in en del av kohagen. Där gick de ut och in som de ville.
När hösten kom, och det började bli dags att släppa ut dem helt, öppnades hagen upp, så att de kunde komma ut i det fria. För syns skull satte vi gula märklappar i öronen på dem, så åtminstone pappa skulle veta vad det var för rådjur som kom under jakten. Under en ganska lång tid kom de regelbundet tillbaks till sin uppväxtplats, men till slut drog de sig undan för gott. Vi fick rapporter då och då att de synts till, men efter ett tag hörde vi ingenting. Kanske hade de blivit skjutna, kanske hade de flyttat, eller kanske hade lapparna fallit bort, vem vet?