Mina vävar

 

Jag fick för mig att jag skulle visa lite av de vävar jag gjort. Jag är absolut inte något proffs på något sätt, utan provar mig fram med min vävutbildade mammams glada tillrop. Ett par kurser har jag dock i bagaget, men bara kortkurser. Till saken hör också att vi, mamma och jag, har köpt några partier av vävgarner på diverse annonssidor, så det mesta jag gör och har gjort, har anpassats efter det vi har i våra gömmor.

 

Efter att provat mycket i handarbetsväg utom att väva, fick mamma med mig på en vävkurs i Vuxenskolans regi, våren 2004. Elin var liten och min pappa erbjöd sig att vara barnvakt till barnbarnet de timmar vi var iväg och kursade. Jag hade alltid bromsat tanken på att väva, det verkade så komplicerat med allt förarbete, men nu när det kom upp igen, lät det roligt.

 

Vi använde oss av små, ihopfällbara, sk Göta-stolar, vilket passade bra, för då kunde vi ta vävstolen med oss hem mellan kurstillfällena.

Så som jag misstänkte, blev jag biten av detta...också, och väver då och då när jag har lust, mestadels vintertid hemma och på sommaren uppe i Lönnånger. I Lönnkan har vi en enkel, hembyggd liten stol, som egentligen inte är så bra, men den har hängt med.

 

Hemma har jag en Glimåkra stol som inte är speciellt vanlig, även den ihopskjutbar, även om den här står fast monterad. Den har även kontramarsch, vilket är jättebra! Vävstolen har för mig också en speciell historia, som gör mig lite extra fäst vid den.

När vi gick vår vävkurs i Märsta, gick i vår grupp en dam, vi kan kalla henne Ingegerd. Ingegerd hade det jobbigt, det trasslade för henne och hon hade svårt att få till det. Ofta åkte skytteln i golvet, med svordomar som följd, och jag tyckte synd om henne, då hon tyckte det var så frustrerande. (När det händer oss hemma, heter det fortfarande att göra en Ingegerd...)

 Vi gillade varandra, Ingegerd och jag på något vis. Hon höll på att slita med ett gubbatäcke som hon aldrig fick till, utan det blev fel hela tiden, för att hon inte kom i håg vilken ordning hon hade gjort inslagen.

Hon pratade också om att hon hade så bra vävstol hemma, med kontramarsch och allt, men hon vävde inte i den just gå.

Hur som helst, senare under hösten, efter att kursen var slut, fick vi höra av vår vävlärare att Ingegerd hade avlidit. Hon hade haft en hjärntumör som ingen visste av, och det var förstås den som gjorde att det var så svårt för henne att hålla ordning på inslagen.

Jag blev väldigt ledsen, trots att jag inte kände henne så väl, men det var väl för att jag hade tyckt så synd om henne i all hennes frustation på kursen. Jag tänkte på hennes vävstol som hon talat så varmt om, och vi tog tjuren vid hornen och ringde hennes familj och frågade om de ville sälja stolen till mig. De var mest glada att någon ville ta hand om den, och den står nu på min hall uppe, och jag tänker på Ingegerd och hennes vedermödor när jag sitter och arbetar i den.

Till saken hör också, att det gubbatäcke som hon aldrig gjorde klart, fick jag med mig med vävstolen, och jag varpade en ny varp och drog upp den på min nya vävstol.

Så här blev det när det blev klart, mitt och Ingegerds gubbatäcke!

 

  

 

Just den här kallas "Uppvaktningen" och visar olika figurer. Att väva gubbatäcke, eller bunden rosengång som det heter, är egentligen inget svårt, utan man trampar på samma sätt hela tiden, och bygger upp mönstret genom att slå in olika färger.

 

Nu gick jag händelserna lite i förväg, men det blev så. På vävkursen fick vi göra en löpare, och mamma och jag komponerade en egen, som är vävd i någon kypertvariant, kommer inte ihåg vilken. Detta är då mitt första alster. Inte speciellt snygg om jag får tycka själv, men det blev något i alla fall....

En dålig bild är det också.

 

 

Sedan fick vi prova på rosengång, och det tyckte jag var kul. Dessa tyger är vävda för att bli baksida till några fårskinnskuddar, men de har ännu inte blivit sydda, men jag tror nog att det kan bli snyggt.

 

 

 

Mönstret i stort och i detalj. Det är vävt i bomullsvarp och entrådigt ullgarn som inslag.

 

 

 

Så långt våra kursalster!

 

Efter att ha dunkat ihop några traslöpare som jag inte har bild på, i vävstolen i Lönnånger, var mamma och jag på vävkurs på Forsa Folkhögskola i Hälsingland, där vi skulle väva mattor, bla rya.

Inspirerad av det, började jag att på kvällarna hemma i Lönnånger att väva något som ur huvudet växte fram till en kuddframsida. Som vanligt använde jag det som huset bjöd på, i detta fall en jättekartong med blandade ryagarner i en salig härva, som mamma hade fått av en bekant.

Min teknik är antagligen usel, men jag tycker faktiskt om min kudde, som nu pryder soffan i köket härhemma.

 

 

 

Baksidan, bolstervarsrandad ylleväv i vanlig tuskaft, också det restgarner, förstås....

 

 

Sommaren efter var vi på loppis i Harmånger och kom över en låda med hemspunnet, 60 år gammalt lingarn på miljoner små, trasiga spolar i allsköns olika kvalitet. Det fanns också en liten linnevarp med i påsen, som vi drog på, och av alla dessa hundratals spolar som någon tapper flicka eller kvinna slitit med för länge sedan, vävde jag kökshanddukar som jag nu använder jämt. De färgade ränderna är lintov av yngre år, som lades in som lite effekt.

 

 

Jag gjorde också handdukar i tuskaft utan ränder som jag har kallat fattigmansfrotté. På baksidan är det hundratals garnändar av alla dessa småspolar som jag vävde upp. Ska se om jag kan leta fram en sådan, så får ni se vad jag menar.

 

Hemma fick jag för mig att jag skulle väva ett möbeltyg till min kökssoffa. I ett av många garnpartier vi köpt, fanns en massa växtfärgat, entrådigt ullgarn, som jag tyckte skulle passa. Jag hittade en randning som jag tyckte var vettig, och så här blev resultatet. Det är vävt med bomullsvarp i 80-sked.

Julpappret i bakkant får ni med på köpet....

 

 

På Wahlmans textil i Gnarp hade jag hittat en spole lingarn med effekter av bomull. Det fick jag för mig att man skulle väva handdukar av, och med en tråd av det, och en tråd av lintov vävde jag dessa badlakan i sållväv. Till varp använde vi restgarner av cottolin (bomull/lin) som vi hade i våra hyllor. Jag tror vi gjorde av med ett 40-tal restrullar.

 

 

Badlakanen blev faktiskt urbra! Pontus använder dem jämt och så även jag. Nästa projekt när stolen hemma är tom, blir att fortsätta att plocka cottolinrester och göra mindre handdukar i samma garn och teknik.

 

 

 Just nu är det så gardiner på gång. De vävs i bomull och i tuskaft och ska sitta i köket och hallen när de är klara.

 

 

 

Vävstolen har flyttat med till Lundby, och det har blivit små handdukar liknade dem som jag vävde som badlakan, med cottolinvarp och lininslag. Superbra, tycker jag!

 

Sedan kom det en beställning på ett gubbatäcke, som modifierades en aning för att passa mottagaren. Här en detalj:

 

 

De senaste alstren som ännu väntar på att klippas ner, är hellinnehanddukar i gåsögon. Tycker faktiskt det blev väldigt vackert!